Sofias Storstad

Söndag, nästan måndag, alltså åtta ynka dagar kvar i detta land och denna stad. Vemodigt känns det på många sätt. Jag som rätt nyligen börjat komma alla väldigt nära på jobbet, vi har massa nya tjejer som kommit med härligt livlig energi. Nästan varje dag skrattar vi och har roligt, extra roligt i fredags när en kille visade sig ha sökt jobb på grund att att han tyckte jag såg bra ut - vilket resulterade i att jag inte kunde se pojkstackarn utan att brista ut i gapskratt. Och efter att han varit där på en provtimme och alla skrattat ut, då så, då ringer en okänd kille på jobbets telefon och ber om att få prata med mig personligen. Ytterligare apgarv och när jag ska ta luren har grabben lagt på! Kan inte säga annat än att jag var rätt nyfiken på vem det var. Men i och med att vi inte haft några snyggingar i butiken, så tror jag inte det var någon viktig. Men uppenbarligen är jag poppis på jobbet.
Däremot får jag väl erkänna att nu när rean är i rullning går försäljningen för min del sådär, känner mig rätt omotiverad av både röran och faktumet att jag har min sista dag på fredag. Givetvis går jag omkring med ett leende på läpparn och är trevlig mot kunderna, men jag försöker inte lika hårt. Kanske inte allt för konstigt, men man vill ju egentligen lämna med flaggan i topp. Men mina chefer tycker så bra om mig ändå, så jag tror inte det ska bli några problem.