Sofias Storstad

 

Stockholm i all ära, fantastiskt och hemma, men vad Shanghai har som Stockholm aldrig kommer kunna ha är det fantastiska och enorma utbudet av bra restauranger! Under min tid i Shanghai har jag haft sååå många bra restaurangbesök, och jag tror helt ärligt att dem är fler än alla mina tidigare restaurangbesök på alla andra ställen tillsammans! Det är ju samtidigt en helt annan matkultur som råder, där det är mycket vanligare att äta ute än att laga mat, och detta självklart på grund av priserna och utbudet! Att äta en grym middag hemma i Stockholm drar ju väldigt lätt iväg, och för samma peng kan man lätt äta ute två-tre gånger här och dessutom få mer för pengarna, service exkluderat! Service är något som kineser, i västerländska mått mätt, är väldigt dåliga på! Deras tolkning är att bra service är att plocka bort tallriken i samma sekund som sista tuggan är tagen, det verkar helt klart stämma! Hörde dessutom en anekdot från Alexandras nyårsmiddag då servisen tydligen råkat tappa hennes förrätt i marken och erbjuder en annan rätt som kompensation, så länge trodde hon såklart, och efter lång tid visar det sig att hon faktiskt inte kommer få sin beställda rätt - utan soppan de gav henne trodde dem skulle räcka! Utan att ens tillfråga henne? Whaaaaat?

Hur som helst, så bortskämd som man blivit med att äta ute får man vänja sig av med, men samtidigt finns det inget jag längtar efter så mycket som riktig, hemlagad mat! Och att slippa välja... oj vad enormt skönt! Vilket ställe, vilken av alla rätter...?

 

Ny artikel uppe på Yabroad! Den handlar om det svenska sättet att förhålla sig till sina medmänniskor i köer och trängsel samt det kinesiska sättet att göra det på! Läs artikeln här!

 

 

Alltså de senaste veckorna har jag banne mig bara gottat mig med grym, onyttig och god mat, inte brytt mig en sekund om hälsa och näringsvärden. Att jag tränat en gång på tre veckor är väl inte heller något att direkt skryta om. Känner mig som en björn som föbereder sig för att gå i ide genom att moffa i sig en massa mat. Skillnaden mellan mig och björnen är att jag inte behöver den där extra energin, jag behöver göra av med den. Jag är så omotiverad att gå till gymmet så det är ett skämt, vill inte stå och svettas med de frustande och svaga kineserna som beter sig som töntar på gymmet, grymtar som grisar och lyfter på tröjan för att se om sexpacket dykt upp. Det har det aldrig. Fan vad jag vill ha SATS! Vill ha crosstraining, crossfit, GRIT strength, body combat, och kanske även lite spinning på det? Vill börja morgonen med mörkt bröd, kaffe med osötad mjölk i, smoothie på inte så hemskt söt yoghurt, kvarg, keso, riktig ost.... Ahhh going crazy here!

Jag längtar verkligen hem till svenska vanor, jag införlivar härmed mitt sena nyårslöfte om framtiden och ser framför mig hur alla andra redan gjort det, och trängs på gymmet tills januaris slut..

 

 

Den här veckan avslutar jag 4 av 5 av mina kurser här på Fudan, den sista tentan skrivs den 7e januari. Jag känner mig sådär lagom förberedd, men ändå nollställd och känner att det får gå lite som det går. Jag gjorde ju mitt val för länge sedan kring den här terminen, och plugget stod aldrig högst i kurs, det gjorde upplevelser, möten, människor, minnen och resor. Just idag känns det lite dumt att jag prioriterade så, men samtidigt är jag inte särskilt besvärad. Snarare tvärt om. Tänk om jag skulle komma hem härifrån med toppbetyg i alla ämmen men färre erfarenheter rikare, jag hade aldrig varit nöjd med det. Då hade jag nog ångrat ihjäl mig att jag inte tog alla chanser jag fick att göra min vistelse här till något roligt och minnesvärt. Imorgon och på torsdag får jag betala priset för mina underbara upplevelser, och det gör jag så gärna - smakar det så kostar det! Så, på agendan står;

 

Tenta i Foreign Business Investment

Plugga in i det sista till kineiskan

Förbereda muntlig presentation i Entrepreneurial Development

Hålla muntlig presentation i Entrepreneurial Development

Inlämning slutarbete i Language & Culture

Tenta i kinesiska, bestående av 90 % kinesiska tecken

Micke kommer äntligen!

 

Hundradagarsjubileum firas med en massa plugg här i Shanghai! Tänka sig vad tiden ändå har gått snabbt här borta, och vad man ha hunnit med! Från att ha varit ensam och vilsen när jag kom hit för första gången, till att ha hittat härliga människor att göra häftiga resor och utflykter med som värsta världsvana shanghaibon. Det är egentligen inte så lång tid kvar tills jag kommer hem nu, jag längtar faktiskt och det ska bli skönt att få komma hem. Det finns mycket man saknar när man är så långt borta i en helt annan kultur. Inte minst kärlek, familj och vänner.

 

Kan jag inte få ha resten av min utbyestermin här i Hong Kong? Jag älskar redan den här stan, vet inte varför men känslan här är grym! Det påminner mycket om London, kanske inte så konstigt då de var en engelsk koloni fram tills 1997. Här vill jag stanna!

 

Nu är vi äntligen hemma efter en lång helg i Yellow Mountains. Resan dit med 12 timmar på ett tåg gick förvånansvärt bra, sov ju stora delar av resan. Först var jag skeptisk mot deras definition av "soft sleep" tills jag insåg att tågsängen var mjukare än den på mitt rum.. Resan hem kändes längre trots att faktisk restid bara var 5,5 timmar... Detta berodde på att vi planerat att ta linbanan ner för halva berget för att sedan ta bussen, varpå det visar sig att linbanan är avstängd av okänd anledning.. Ingen av oss hade ställt in oss på 2-3 timmars promenad idag, så snacka om besvikelse.  Inte nog med det, vi hade ju beräknat ta linbanan för att hinna med bussen hem till Shanghai. Panik! Vi ringde vår kontakt (biljettförsäljare) på markplan i ren panik och ber om att få omboka biljetterna hem - det går inga fler bussar, han föreslår att vi verkligen skyndar oss. Herre. Vi spurtade ner för de hemska och många trappstegen i drygt två timmar, ankommer svettiga och stressade som vår kontakt tack och lov uppbehöll åt oss. Så vi kom med bussen!
Vi har verkligen haft en grym helg där vi fått utmana oss själva både psykiskt och fysiskt, ordagrant! Är så stolta över att ha klarat det så bra trots att kroppen eller hjärnan ibland känt för att stänga av. Det vi har fått se och uppleva har varit värt all möda, jag skulle verkligen rekommendera den här resan till alla som är äventyrslystna, det går om man vill! Har så mycket grymma bilder, de kommer!

We finally got back from our trip to Yellow Mountains! It's been a long and very exciting and challenging weekend. But we really had a  amazing experience that I can recommend to everyone who's looking for an adventure for life. We've been walking up and down the mountains in the woods, in stairs and long paths.
After yesterday's walk we expected to take the cable car back down to the bus - it turned out to be closed and we were obviously in an unexpected rush. We hurried down the steep stairs and finally got to the bus, 30 min late, but a very nice man helped us to hold the bus for us!
What a weekend, you should all visit Yellow Mountains by Huangshan, a memory for life! I'm so proud of us who made it through it all!

 

Ikväll bär det av till Yellow Mountains, både jag och Julia är så jäkla peppade på det här! Vi har laddat upp hela dagen, både mentalt och fysiskt. Har köpt en massa mat att ta med i bergen, haha, jag är rädd att svälta ihjäl och Julia är rädd att jag inte kan äta något uppe i bergen på grund av min allergi - så vi har minst sagt bunkrat upp med mat! Det blev tyngre än förväntat, men nu när vi har varsin backpackerryggsäck ska det nog gå kanoners! Har även med mig glögg, skumtomtar och ett adventsljus... Det får helt klart vara värt den extra vikten för imorgon ska första advent firas oavsett vad. Det här ska bli så roligt, haha, sova på ett tåg, vandra i berg, leva på nudlar, vatten och bröd, bo på hostel... Ni anar inte! Tåget går ikväll 21.30 och vi är framme i Huangshan imorgon 8.30.

 

 I USA hälsade alla, men här brukar det inte vara så

Här sitter jag på SIT cafe och pluggar i min ensamhet, IKEA case och filande på grupparbeten, efter timmar av koncentration sätter sig en tjej i min ålder vid bordet bredvid. Inga konstigheter. Jag lyssnar på en engelsk version av Cornelis "Cecilia Lind", hade ingen aning om att det fanns. Vem var först? Jag känner med Cornelis och står på hans sida.

Mina tankar avbryts av att bordsgrannen får sällskap av en tjejkompis som slår sig ned, vänder sig till mig och högt och ljudligt säger "hello" med ett väldigt leende. Känner jag henne? Liknar hon inte någon jag borde känna, eller är det bara för att hon är asiat som hon liknar många andra här? Jag vet inte. Jag tror inte att jag känner henne, men hälsar vänligt tillbaka. Hon spinner omkring i mina tankar och jag undrar om jag borde veta vem hon var, men bestämmer mig för att jag nog inte borde. Henne minns jag faktiskt inte. Det hela för tankarna tillbaka till när jag bodde i USA, jag kunde inte köpa en enda kaffe på Starbuck utan att andra, för mig okända kunder, hälsade på mig som om vi kände varandra. Eller kanske har jag fel, är det jag som är apan i "alla känner apan men apan känner ingen"?

 

Idag har dagen spenderats på IKEA tillsammans med Julia, närmare än såhär kommer man inte Sverige som utlandssvensk. Så det är alltid lika trevligt, och lite lätt nostalgiskt. Det blev en jättegud lunch med varmrökt lax och lite rödvin, för att sedan inhandla lite, lite julmys och mat. Väl på avdelningen bland alla julsaker insåg jag på riktigt att jag för första gången inte kommer att fira jul med familjen, vilket känns tråkigt. Däremot är jag oerhört tacksam och glad över att Micke kommer hit då och lyser upp tillvaron. Vad hade jag annars gjort i Kina, ensam, på julafton? Förhoppningsvis hade jag väl kanske ändå inte varit ensam, men ändå.

 

 

Innan jag flyttade hit var jag kluven huruvida jag skulle lösa min boendesituation - bo på campus eller ordna eget boende på egen hand? Eftersom jag ville ha mitt på det torra väl framme valde jag att boka boende på skolan innan jag åkte. Det har självklart sina för och nackdelar, som det mesta, men överlag är jag nöjd med att bo här då det handlar om så kort tid. Om jag skulle bo här ett år hade en lägenhet varit ett hetare alternativ för mig, gärna i French Concession som är jättemysigt!

 

Fördelar

• Billigt att bo på campus, ca 11 000 kr för en termin (exklusive el som går på ca 100 kr per månad)
• Nära till lektioner vilket ger längre sovmorgon
• Gatan utanför (Wudong Rd) har massor av olika restauranger med både kinesisk och västerländsk mat som är mycket billigare än restauranger i stan
• Man har balkong! Väljer man att bo på sidan som slutar med jämna rumsnummer (ex. 1802 eller 1706) får man utsikt över standen, det är häftigt!
• Många andra utbytesstudenter som bor på campus, områder runt omkring är en naturlig mötesplats och chans till umgänge
• Eget rum (delat om man vill komma undan lite billigare) med egen toalett
• Reception som är öppen 24/7 om något skulle hända i rummet

 

Nu är jag precis hemkommen efter en vild diskussion angående ett av våra grupparbeten i entreprenörskap där vi ska komma upp med en idé om en produkt eller tjänst att lansera. Jag är inget stort fan av grupparbeten där folk i gruppen har skilda ambitionsnivåer, jag tycker ofta att det är svårt att fördela arbetsbördan jämt över en sådan grupp. Jag tar ofta på mig mer i en sådan situation, och det är något jag kan irritera mig på i efterhand. Men är man inte beredd att engagera sig, kom inte in i slutskedet och börja argumentera om sådant du inte brytt dig om tidigare.. Glida på en räkmacka för att sedan lägga in dödsstöten.. Inte min piece of cake.

Men nu ska jag försöka vara lite mindre negativ, och ställa in mig på att det nog blir bättre såhär än vad som var tänkt från början, ta ett extra djupt andetag och ladda om! BAM! Lika bra att acceptera att det kommer se ut såhär på alla arbetsplatser och att alla människor prioriterar och resonerar olika, så - dagens läxa lärd.

 

Här kan ni läsa en intervju med mig om min utbytestermin här i Shanghai, gjord av Stockholms Universitet under kategorin "studentintervjuer", kan vara intressant om man planerar att studera utomlands.

 

 

Eftersom jag har fyra "lediga" dagar i veckan, på raken, det vill säga dagar utan något schemalagt, så blir det så att jag slösar bort en del tid på att göra ingenting. Mitt mission för dagen var att träna och plugga, men när jag vet att jag inte har någon tidspress drar jag gärna på saker och ting, och snoozar gärna länge. Det kan överlag få mig att känna mig offektiv och rätt lat, hoppas verkligen att jag inte är det på riktigt?

Hur som helst, idag har jag både tränat och pluggat, om än senare än planerat. Kände mig riktigt duktig som faktiskt sprang både till och från gymmet, även om det "bara" tar en kvart en väg. Jag gillade inte att springa men har trots det sprungit några vändor sen jag flyttade hit och tycker faktiskt att det är rätt skönt att få springa, spela hög musik och rensa tankarna och samtidigt göra nytta för kroppen.

Tog mig för första gången utanför rummet för att plugga, vet ju att jag egentligen inte pluggar så bra hemma - det är ju roligare att städa än att plugga, och kanske finns det något i kylen som lockar? Jag har varit för lat, så nu ska det bli ändring!

 

Det finns nog ingenting man övar på lika mycket som sitt tålamod i det här landet, det förekommer många djupa andetag varvat med diverse utbrott. Ibland känner jag mig som en kokande gryta som bubblar över vid minsta temperaturhöjning, just för att temperaturen varit så hög under en längre tid. Att konstant utsättas för påfrestande eller frustrerande situationer tar på krafterna.

Det gäller verkligen att ha tålamod när det kommer till att kommunicera med kineser som inte kan engelska, men som man trots allt måste prata med för att få något gjort. Jag försöker tänka mig att kineserna inte är dumma för att de inte kan engelska, ta det där extra djupa andetaget, och försöka föklara på ett annat sätt. Vissa gånger går bättre än andra.

Än mer tålamod krävs på lektionerna här, ineffektivitet och slöseri med tid dominerar klassrumstimmarna, och innerst inne sitter jag och skakar på huvudet åt att skolsystemet ens fungerar här.

För att inte nämna alla dessa hemska säljare som man utsätter sig för när man sätter foten på fakemarknaden... Ojoj, jag orkar inte ens tänka på det!

Att acceptera och att stå ut med har fått ny innebörd, jag har insett att jag är dålig på att acceptera de olikheter i beteenden som förekommer här, men har blivit bra på att stå ut med dem. Jag ska jobba vidare på acceptansen, till en viss gräns.