Sofias Storstad

Nu har jag precis varit hos min ortoped, och nu är det dags för rehab! Jag har fått lite övningar så att jag ska kunna träna upp musklerna till vad de var innan, sakta men säkert! När jag gör övningarna kommer jag inte behöva skyddet på, men på gymmet kommer det att behövas. Och yes, jag får göra vissa benövningar på gymmet, om än försiktigt! Framsteg framsteg, jag ska nog pallra mig iväg till gymmet redan imorn, utnyttja min sista vecka av medlemskapet där...
Helst ska jag ha på mig stödet i upp till sex veckor totalt, men min läkare sa att det är upp till mig nu att känna efter hur pass mycket jag behöver det. När jag sover och när jag gymmar ska jag ha det, för då är det störst risk för okontrollerade/ oväntade rörelser i knäleden och då ska skyddet finnas som hjälp. Utöver det rekommenderas jag ha det, men får avgöra själv. Så nu ska jag prova mig fram och se vad som funkar för mig! Men oh så jag längtar efter träning!

Jag kan knappt förstå det, om en vecka åker jag hem till Sverige! Jag ska alltså lämna USA, Chicago, efter tre månaders vistelse i landet. Det känns lite overkligt och fortfarande långt borta, jag har ju knappt varit hemifrån? Men så ser det ut, den 6e december går planet, och landar i Sverige den 7e.
Jag ser verkligen fram emot att träffa alla nära och kära där hemma, jag behöver bli överöst med kärlek känner jag! Det måste ni ordna. Jag ser fram emot att kramas familjen och vänner, gå ut och festa, sitta i min soffa och titta på TV, äta gott godis, se snygga människor, relaxa och bara njuta. Ska vi ordna det?
Sen är det saker som ska ordnas innan jag åker med, jag behöver
- Packa
- Köpa ny resväska för att kunna packa
- Köpa några julklappar till
- Klippa mig (om jag hinner)
- Säga hej då till de jag träffat här
- Planera inför framtiden

Vet ni vad? Jag tycker att det är sjukt roligt att fota! No kidding tänker väl ni som känner mig, bildtokiga Sofia tycker om att fota, har flest bilder på hela facebook och en dator fullproppad med miljarder bilder ifrån alla möjliga händelser. Men sen jag köpte min nya kamera (SONY DSC-W380) innan jag flyttade till USA har jag blivit väldigt nöjd med så många bilder! Även själva tänket när jag fotar är annorlunda mot innan, och jag ser dessutom möjligheter och potentiellt bra bilder i huvudet innan jag fotar. Nästa steg är väl att på allvar lära mig hur jag tar grymma bilder med systemkamera, jag har ju faktiskt gått både Foto A & B där jag fick MVG, så jag borde ju kunna vid det här laget. När jag kommer hem vill jag öva på pappas kamera. Det är faktiskt så att jag längtar efter det. Just för att jag tycker att det är så kul! Nu vet ni det!

Jag tror att jag är bäst, eller absolut sämst när det gäller shopping. Jag hittar alltid så mycket bra saker! Idag har jag vart på stan i otaliga timmar, och jag har handlar massor med julklappar både till familjen, haha, och till mig själv! Tidiga julklappar... Kan man väl säga..?
Jag menar, hade jag vart i Sverige hade jag väl satt upp det på min önskelista, men nu är det ju bara jag här som kan köpa det! Då blir det så!
Det var väldigt mysigt att gå på stan nu när de har julpyntat så fint, och eftersom det är första advent idag så tycker jag att det är okej och inte allt för tidigt med julpynt. Annars har jag ju min första decemberprincip, inget pynt, inga julsånger, inga lussebullar eller pepparkakor, ingen glögg före första december, eller första advent i det här fallet. Så idag har jag gått på stan, och sen åt jag faktiskt en lussebulle eftersom de hade bakat här hemma!

Sådär, här och nu hade jag tänkt att sammanfatta min Canadaresa lite grann! Har ju hela resan vart under ett "tight" tidsschema som jag inte kunnat rå för, och därför har jag mest bara hetsskrivit! Så, under sex dagar var jag alltså på semester med min värdfamilj, det vill säga de jag bor och jobbar hos. Vi besökte fyra olika ställen i Canada på sex dagar, vilket gjorde att det var mycket på gång hela tiden och svårt att planera hur man skulle lägga upp vistelsen på bästa sätt. Vi besökte Couburg och några vänner till familjen, det var en sjönära ort utanför Toronto, så där var vi på middag och dagen efter för att titta på utsikten som var helt underbar. Efter det åkte vi direkt till Montréal, den fransktalande staden för att shoppa lite och äta gott innan det var dags för nästa stad, Toronto. Där shoppade vi och strosade runt på stan, åt på världens bästa restaurang Trevor och bodde på ett fint hotell. Efter två nätter åkte vi vidare till vår slutdestination i Canada som var Niagarafallen. Vi hade ett hotell med perfekt utsikt ifrån vårt fönster rätt ut över de stora fallen, ja, det är faktiskt flera. Efter en natt där så satte vi oss i bilen för att åka hem. Totalt har vi åkt 270 mil på den här resan, och jag kunde snabbt konstatera att det är mer bil jag åker än på ett helt år! Och det har jag åkt på sex dagar. Sinnes! Och jag är verkligen inget stort fan av roadtrips! Men överlag har det väl gått rätt okej med allt bilande, men man blev ju rätt trött på att sitta i en bil timmar och timmar i sträck!
Nästan alla au pairer jag pratat med har sagt att de aldrig skulle åka på semester med sin värdfamilj av olika själ, absolut inte för att de inte tycker om sina familjer, men för att det skulle kännas konstigt. Jag kan hålla med om att det känns lite konstigt att åka på semester med en familj som inte är ens egen, och det blir rätt svårt emellanåt. Jag kände väl i princip att jag hade noll bestämmanderätt under resans gång, vilket jag inte är särskilt van vid. Jag fick anpassa mig efter alla deras tider, planer, vanor och så vidare, men det i sig är ju en liten utmaning jag klarat av. Men helt ärligt, jag är jätteglad att jag fick äran att följa med familjen på deras semester till Canada, att de gav mig möjligheten att se och uppleva allt jag gjort under resan. Vi har haft väldigt trevligt när vi vart och shoppat, fikat och ätit ihop och småtjejerna har vart jätteduktiga (bortsett från vid bed time). Så överlag är jag nöjd med resan, och framför allt väldigt tacksam! Canada är dessutom vackert och värt att besöka!

Soligt i Chicago som vanligt, känns väldigt härligt! Kallt, rått, men soligt! Det är första advent och här sitter jag på Starbucks och myser, har skypat med mamma och nu med Linn. Ska väl in en sväng till stan och köpa julklappar hade jag tänkt!

10 timmar i bil tillbaka till Chicago!

Ingen dålig mogonutsikt här inte! Vaknade av att Helena och Odd stod i vårt sovrum med kameralinsen riktad ut på Niagarafallen i morgonsol. Jag var trött och låg kvar, men så kunde jag inte hålla mina fotofingrar i styr - och klev upp!

Besökte den lilla byn i Niagara Falls on the lake innan vi checkade in på hotellet, vi gick i massa små söta butiker och åt lunch i området. Jag hittade lakrits, dutch licorice, huh? Svensk väl? Kände ju igen alla sorter, häxvrål, piratpengar, salta fiskar med mera! Gott var det i alla fall!
Området runt om, längs vattnet hade jättefina hus i en enorm blandning stilar och storlekar, älskade ett stort knallrött hus med vita knutar. Det var extremt osvenskt, men givetvis påminde också det om svenska stugor med de vita knutarna och röd färg!

Jag skulle bli köttad om någon djuraktivist skulle få för sig att smyga in på min blogg, men vad sjutton - I LOVE!

Igår så droppade vi in på en restaurang vi valde lite på måfå, mest för att Helena sa något om "de har getost på menyn.." och vi slickade oss om läpparna och började tänka på krämig ost, och knallade in. I en källarlokar trängdes mängder med människor bland det stearinljustupplysta rummet med designade dekorationer i alla riktningar. Häftigt ställe tänkte vi, kollade om det fanns något som barnen kunde äta, och beslutade oss för att stanna.
När vi väl började välja i menyn kom vi alla fram till varsin huvudrätt, och några förätter som vi skulle dela på. Barnen fick hemmagjorda pommes frites till förrätt, och herregud, jag har aldrig ätit godare pommes! De var sååå krispiga, knaprika, perfekt saltade och inte alls flottiga, åh! Till oss blev de kobe burgare på världens godaste biff, och en tryffel/ vitlök/ getoströra över återigen friterad potatis som exploderade i munnen som ett fyrverkeri av underbara smaker. Till huvudrätt valde jag ungsbakad/ lätt grillad kycklig lagad i sitt eget fett som de sa, på en bädd av mathavre och grönsaker. Kycklingen var h e l t   o b e s r i v l i g t  G O D! Så mör att den smälte som smör, och med smaker som gjorde att jag ville äta allt samtidigt, men ändå inte äta upp maten för då skulle det roliga vara slut. Det var helt galet så gott det var, det absolut bästa jag någonsin ätit, och då pratar jag om alla rätter. Vi var otroligt nöjda allihopa. Så, är ni i Toronto, måste ni äta på Trevor på 38 Wellington East Steet!

Bor ett stenkast ifrån världens största fors, Niagarafallen! Bor i ett rum som har utsikt över fallen, stort panoramafönster så man kan blicka ut ifrån rummet. Det är ballt, riktigt ballt. Nu på kvällen är det upplyst med flera olika färger, men det är så disigt eftersom forsen sprutar upp massor med små vattenpartiklar!

Idag blev det lite shopping! Hittade en superbra butik med massvis av snygga kläder och framför allt duktig personal, vilket jag som själv jobbat i butik tycker är viktigt! Det var bra!
Har enormt ont i huvudet och i knät, så jag tog ett avkopplande bad och bara njöt. Nu vill jag bara att det ska gå över!

Idag besökte vi en av världens högsta byggnader som sträcker sig hela 553 meter över marken, CN Tower! Det klassas enligt Guinness World Records som världens högsta torn, då torn definieras så här "En byggnad där mindre än 50% av konstruktionen är användbar golvyta". Det var grymt! Bilder uppifrån kommer...

Nu är vi tillbaka i Canadas största stad, Toronto. Nu för att stanna två nätter innan vi beger och till Niagarafallet och därefter hem. Vi åkte i förmiddags ifrån Montréal och har suttit i bilen i 5 timmar, så när vi kom fram gjorde vi oss bara i ordning och gick ut för middag. Det var bara vi "tjejer" eftersom Odd är här på jobb och hade business dinner. Strosade runt i krokarna och hittade en fräsch asiatisk restaurang, Spring Roll, och eftersom familjen bott i Singapore i flera år har de en förkärlek till asiatisk mat. Dessutom har de bra koll vad som är gott, och oj vad rätt de hade! Vi åt en enormt god mangosallad och spring rolls till förrätt, sen delade vi på en tallrik kyckling/ tigerräkor/ mango/ sweet chili-rätt, och en biff/ vitlök broccoli-rätt. Allt var gott, servicen var toppen, stället toppfräscht och klientelet hippt och jag misstänker att det även kan vara en gayställe. Efter det mötte vi upp Odd på The Keg, ett äkta steakhouse med öppna spisar och spännande arkitektur, helt nybyggt och väldigt fint!
Nu är jag dödstrött, imorn blir det shopping! Har inte hittat så mycket, trots att jag älskar den europeiska stilen de har här! Hoppas på bättre shoppinglycka imorn.

Som ni säkert märkt, så har jag blivit helt pälstokig de senaste månaderna, kan inte låta bli att prova pälsmössor, pälsjackor och päls i allmänhet så fort jag ser det. Och Canada är verkligen ett land där päls är stort, inte så konstigt med tanke på hur kallt det faktiskt blir här! Så i Montréal har jag provat päls i alla dess former, men när vi hittade en butik i Old Town var jag totalt lyrisk! Kunde knappt slita mig... Jag är ledsen, men jag tycker att det är så oerhört vackert och fascinerande! Hjälp - bota mig från min pälsmani!

Idag har vi strosat runt i Montreals stora och kända ungerground shoppingcenter, många av de största galleriorna är länkade till varandra under jorden. Rätt praktiskt, men lite tråkigt eftersom man inte får se något av staden på så sätt. Men gick givetvis över jord också och utforskade Old Town och gick in i kyrkan Basilique Notre-Dame de Montréal, en mycket vacker och välbevarad kyrka. Efter det hade småtjejerna längtat efter hotellpoolen, men jag efter mer shopping! Så jag gick i lite butiker på den stora Rue Sainte-Catherine där det fanns många europeiska butiker blandat med några amerikanska stora kedjor. Hela staden har jag upplevt väldigt europeisk, i stadens utseende, folkets beteende, klädstilen och även människors utseende! Jag har faktiskt sett några som har sett bra ut, det har jag inte gjort på länge!
Middag åt vi på hotellets restaurang, lunch blev det ingen! Det blev en smarrig cup cake i stället!

Igår när vi åkt till Toronto åkte vi raka vägen till familjens svenska vänner som de träffat i Singapore, de bjöd på middag och en helkväll i deras underbara villa beläget precis vid den stora sjön. Så panoramafönsterna och utsikten var kvällens samtalsämne, utan tvekan ingen klagan på den saken. I morse mötte vi upp familjen igen för en förmiddagskaffe och för att få se utsikten i dagsljus, väldigt vackert! Jag skulle kunna byta!
Eftersom vi bodde på motell ingick ingen frukost, men inte gjorde väl det något då vi besökte The Buttermilk Cafe för frukost. Påminde mig om Pancake House i Wilmette där jag var med de svenska au pairerna, det fanns med andra ord mycket omeletter på menyn, pannkakor med lönnsirap samt våfflor. Själv tog jag en spenat/ cheddaromelett, och tur var väl det eftersom vi inte stannade för lunch! Var dödshungrig i bilen och shoppade loss för fullt när vi stannade på en mack, eftersom det är väldigt europeiskt här hittade jag massa englandsfavoriter som Areo Bubbels! Då blev jag glad, och tillfälligt mätt!

...Så hade barnen massa play dates, alltså massa kompisar hemma för att leka. De dekorerades cup cakes, lektes och sprangs runt. På kvällen mötte jag själv upp Viola för lite shopping och middag, alltid lika skoj att träffa henne då vi skrattar så mycket ihop!

Har precis kommit till hotellet Farirmont i Montreal, den fransktalande lilla staden i Canada som är en fransk koloni sedan tidigare. Franska mixas med engelska, men alla skyltar är på franska. Nu ska vi ut och äta middag, har suttit i en bil 4,5 tim idag, igår åkte vi i hela 9,5 tim, det var hårt! Och bilens insida kommer jag att få se mer av!

CANADA!

Nu när jag bor här i USA så vill jag ju givetvis fortfarande ha kontakt med mina kära vänner, och min familj i Sverige. Så ofta när vi ska boka skype-date så skickar jag iväg ett sms för att antingen fråga/ bekräfta den, eller så skickar jag sms bara för att kolla läget med någon. Men det är ju väldigt dyrt att skicka sms ifrån utlandet ifrån en svensk operatör, och med min amerikanska kan jag inte ens skicka till Sverige. Och för att det inte ska kosta extra för de där hemma, så skickar de till min svenska mobil. Nu till saken, jag använder mig av gratissms.se's tjänst där man enkelt samlar krediter och kan skicka gratis sms. Jag tycker att det är hur smidigt som helst. Det funkar ju för alla, om man ändå har datorn i närheten när man behöver skicka iväg ett sms. Så registrera er här om ni är nyfikna, dessutom får jag 5 sms tillgodo för varje person som registrerar sig ifrån länken! 

Jag ska ju ta med mig en varm och skön jacka till Canada, det blir den svarta dunjackan. Men sen vill jag ju ha en fin/ snygg jacka med. Så frågan är om jag ska ta med mig pälsen, eller min svarta skinnjacka med den svarta puffiga västen? Det dumma med pälsen är ju att den tar sån plats... Och jag har redan blivit varnad, jag får inte ta med mig för mycket eftersom all packning inte kommer att få plats i bilen. Vad tycker ni?

Packar! Det som jag är så ypperligt bra på, packlista, organiserat, färdigkombinerade outfits, lite extra allt, perfektion. (Ja, jag vet att det finns delade meningar kring mig och packning, men tycker jag skött mig bra den här gången!)

Snörade på mig mina snabbaste skor, och tog min första "promenad" sen jag gjorde illa knät. Det gick kalas, woho, gick till Jewel Osco (matbutik) och köpte färdkost i form av godis! Choklad och surt, allt som behövs!

Facebooks framtidsmaskin om yrken avslöjar att "När du blir stor kommer du självklart bli Produktansvarig på Coop frukt och grönt". VA?! Jag gjorde "testet" igen, kände mig inte helt tillfreds, även om det helt ärligt skulle kunna vara lite skoj att få välja vilken frukt och vilka grönsaker som skulle importeras och säljas... Skulle välja hundratals häftiga, nyttiga och goda frukter ifrån världens alla hörn, åka på massa studiebesök och provsmaka och.. och..och.. that's is? Hur som helst, resultat nummer två: Golfinstruktör på St. Andrews i Scottland. Hallå? Pappa kanske, men inte jag!
Nä, det här tror jag banne mig inte funkar så bra! Punk slut!

"Stukning i knäled" och nu är jag fast i en annan "ställning" till knät i två veckor - ser ut som ett fån och jag ska visa bild sen. Jag behöver tack och lov ingen operation eftersom det inte var menisken det var fel på! Men jag kan glömma träning än på några veckor och det känns surt vill jag lova! Men nu får vi se vad som händer, ska på återbesök om två veckor igen.

Den här kamraten, necessären,  har följt med mig ett bra tag nu, jag skulle gissa att jag var typ 5 år när jag fick den. Och vet ni vad? Jag tokälskar den lika mycket idag, om inte mer! Fick även för mig att den skulle va rätt ball som handväska om man har en enkel svart outfit på sig, om jag ska testa? Den som lever får se!

Jippi, hurra! Jag har fått hem min klocka med posten, ett stort paket var det också! Den matchar mina naglar perfekt med, haha, för tillfället i alla fall! Vad tycks?

(Klockan kostade $150)

Magnetröntgades igår, fick veta att det inte var menisken, men ska på uppföljning imorn onsdag för att se vad det egentligen är för fel. Har inte så ont i knät på dagarna, men vakar tre gånger per natt av smärta, när knät hamnat i en position som gör ont. Det funkar ju inte! Saknar träning och mitt gym som bara den, vill röra på mig, inte känna mig halvt invalid. Men jag vet ju inte om jag måste vara försiktig eller om jag ska försöka belasta knät som vanligt! Återkommer med besked imorn!

Åh, har haft en skitjobbig förmiddag idag! Det är inte så lätt de här med fyraåringar, och idag blev jag förvånad över att det finns så mycket dumma tankar och ord i så små barn! "Du få inte följa med till Canada" "Du bor inte här, du har inget rum alla är våra" "Du får inte prata på mitt rum" "Du får inte röra mina leksaker" med mera. Efter att ha sagt till flera gånger nådde jag min gräns, lämnade henne ensam på rummet och sa "Fine, då får du sitta här själv och leka med dina saker så går jag ner till köket", sagt och gjort. En stund senare kommer hon ner med gråten i halsen, ser att mamma är hemma, släpper ut allt och så är det jag som är boven i dramat. Jag är dum enligt henne.
Inte lätt alls alla gånger, jag menar, jag struntar i att hon är fyra! Hon har ingen rätt att behandla mig respektlöst, och dessutom måste jag kunna säga ifrån. Hur ska hon annars veta vad som är rätt och fel? Jag har också känslor som tar skada, trots att de kommer från en sån liten en. Suck.

Har kommit på mig själv med att ha blivit lite tokig i naglar på sistone! Älskar att dekorera och fixa med naglarna, och har även agerat manikyrist på småtjejerna flera gånger!

Älskar de två skjortorna i mitten ifrån Sisters! Tycker båda är dösnygga! Så, man kan väl säga att jag sätter de på "min önskelista", den svartvita på första plats, den svarta på andra! Over and out!

Helgen är slut och nu är det ny vecka med nya utmaningar! Veckan ser ut att bli ganska fullproppad med jobb fram tills på lördag då vi åker till Canada, blir tre kvällar på rad med att lägga barnen (vilket inte är så vanligt för mig). Men sen vet jag faktiskt inte hur det kommer bli när vi åker till Canada, jag vet inte om jag följer med "på jobb" eller "på semester" om jag ska vara helt ärlig. Visst har jag ett öga på barnen även när jag inte jobbar, typ om de gör något de inte får så säger jag ju till, men jag förväntas ju inte ha det alls på samma sätt som när jag jobbar.
Vi kommer att bila till Canada, börja tidigt lördag morgon, och jag vet sjuttsingen inte hur det ska gå. Resan är beräknad att ta ca sju timmar, jag gissar på någon extra timme eftersom det brukar bli så med barn i bilen, och jag har aldrig åkt så långt. Sex timmar tog det till sommarstället i Blekinge när jag var liten, och tyckte det var fruktansvärt, nu tar det typ fem och det är också jobbigt. Så ännu fler timmar i en bil kommer bli tufft, vad ska jag syssesätta mig med? Jag har läst ut alla böcker, batteritiden på min dator är knappt (!) en timme, jag har ingen ny musik på min Ipod, TIPS?!

Familjen var idag bortbjudna på middag, och jag hade för andra kvällen i rad köket för mig själv. Det är för mig en riktigt frihetskänsla, att få laga min mat, på mitt sätt utan att påverkas av någon annan. Enkelt och gott blev det! Jag har en väldigt enkel filosofi när det gäller matlagning - jag vill använda mig av varor som inte har några ingredienser. Det vill säga rena naturliga råvaror! Det enda i dagens mat med innehållsförteckning vad buljong och chilipasta, men det är ok tycker jag! Jag är ju mycket medveten om mat och hälsa och tycker att min utgångspunkt är väldigt sund, men att jag kommit fram till en stående sammanfattning är nog tack vare Mats-Eric Nilssons böcker om tillsatsämnen och matfusk och boken "Äkta vara". Dessutom känner jag mig ren inombords när jag vet att jag inte ätit massa konstgjorda ämnen, plus att det är nyttigare!

Spenderade drygt en timme inne på Victoria Secret idag och fick världens bästa service, allvarligt den bästa jag vart med om. Först blir man mätt för att få rätt storlek, sen skickas man in i omklädningsrummet, tommhänt, för att där prova sig fram bland de vanligaste modellerna. När man väl gallrat en första gång, får man en ny vända modeller i samma serie med lite olika funktioner och finesser, för att sen gallra igen! När man väl kommit fram till exakt vilka modeller man gillar är det dags att välja färg och mönster! Även där finns det otaliga variationer! Jag har allvarligt talat provat ungefär 30 olika BH:ar i olika storlekar, modeller och med olika mönster! Allt för att komma fram till att jag älskar "Very Sexy" i ljusrosa/grått leopardmönster, den sitter bättre än alla andra jag någonsin provat. Jag önskar verkligen att VS kommer till Sverige i framtiden, konceptet och utbudet är grymt!
Och det är ingen mening att fråga hur jag ska få hem allt, för jag vet faktiskt inte...

Jag avskyr när det börjar pyntas och skyltas för tidigt, när det börjar säljas lussebullar och "julsmak" på allting för tidigt! Jag tycker att första advent eller första december (beroende på vilket som infaller först) är exakt lagom tid för allt som har med julen att göra. Man vill ju inte tröttna? Allt detta säger hon som redan köpt en fin kofta att ha på sig på julafton, samt en första julklapp...Men ändå!

Grym dag eller vad? Jag utforskade idag La Grange Road som ligger några stationer med tåg ifrån mig, åkte först förbi gymmet för att lämna tillbaka isförbanden jag fick låna när jag skadade mig, och sen till La Grange. Har åkt förbi där massor med gånger, men aldrig funderat över vad som finns där. Men så tipsdade Helena, min värdmamma, mig om att åka dit och kolla! Där fanns det massor med småbutiker, caféer och restauranger! Det passade mig perfekt eftersom jag inte hade sådär jättemycket tid, hade tänkt träffa de svenska brudarna här i Chicago men de bor så långt bort, och det tar sån tid att komma dit (ja, ca 1,5 tim).
I La Grange hittade jag det jag har letat efter på sistone - en second handbutik! Woho! Om jag vart glad? YES! Jag har gjort sånna underbara köp och är lycklig upp över öronen. Jag provade sex plagg, köpte fyra. Det är enormt bra för att vara second hand! Ni ska få se mina nya kap, I promise!
När jag kom hem hade familjen varit på IKEA och köpt massa svenskt godis, oj, oj, oj! Vi åt upp en stor Marabou mjölkchoklad, jag var rätt så delaktig kan jag påpeka!

Vill tacka för allt stöd jag får och de fina kommentarerna! Blir jätteglad, ni är så söta!

Känner mig rätt patetiskt, igår plöjde jag igenom de första åtta avsnitten av Paradise Hotel, pinsamt underhållande!

Var med Alice på tennis, sen lekte hon på tomten och jag passade på att läsa deras tidning (i ett för övrigt sjukt osmart, långt format utan ihophäftning) under tiden. Solen sken som vanligt i det här landet. Hörde att ni hade massa snö och kallt, låter jobbigt. Har även hjälpt Julia och hennes kompis med stavningsläxa, fick agera lärare.
Annars har jag skypat med tre av mina favoriter under dagen, mami, Linn och Emma! Kalas!
Viola den söta pricken kom öväntat förbi och lämnade över de fem första säsongerna Sex And The City till mig, hon tänkte att det kunde passa som underhållning när jag är handikappad. Det var verkligen gulligt och jag blev glad.

Igår efter alla dåliga besked hos ortopeden kom Viola och hämtade upp mig med bil för att åka och äta sushi ihop, hennes kompis Verona hängde också på. Åt massor med jättegod sushi, åkte förbi några affärer (för att jag skulle lämna tillbaka lite grejer) och sist men inte minst följde jag med dem till desas salsa-klass. Det var ytterst överraskande måste jag medge. Först och främst, salsa-klass? Massa latinos i en svettig skolgymnatiksal tänkte jag. Fel, fel, fel, i stället så tar de mig till en sjukt fräsh klubb/ restaurang helt dekorerad i vitt med stora transparenta gardiner och skynken hängandes, vita lädersoffor, vita kristallkronor och häftigt ljus. Där skulle de dansa, jag trodde de skämtade. I baren stod glada människor och drack lite drinkar innan dansen skulle börja, stämmningen var på topp. Efter ett tag drog de ner volymen och så trädde dansläraren fram och alla som ville fick ställa upp sig på rad för att härma hennes danssteg. Allt eftersom parades de ihop och dansade "på riktigt". Sjukt underhållande att sitta och titta på, och jag kände mig lite sugen på att ge mig upp på dansgolvet jag med! Men med mitt ben kändes det mindre lockande. Hur som helst hade jag en grymt rolig kväll, även ifrån åskådarplats! Bra slut på en dålig dag!

Besökte ju ortopeden idag som lyssnade på min story, klämde, vickade och böjde på mitt ben. Hans slutsats av det är att det är min menisk det är fel på, men det krävs magnetröntgen för att kunna påvisa det. Och för magnetröntgen krävs det att mitt försäkringsbolag lovar att täcka det. Och för att försäkringsbolaget ska täcka det krävs en medicinsk rapport. Den rapporten tar cirka tre dagar att få, sen ska den skickas och utvärderas av mitt försäkringsbolag, som också tar cirka tre dagar. Mitt försäkringsbolag har sagt att de skulle kunna vara klara med det beslutet tills på måndag och uppmanade mig att preliminärboka en tid tills dess, men för att få boka så krävs.. Ni får gissa? Rätt svar: ett bevis på att magnetröntgen kommer att betalas av försäkringsbolaget. Never ending story. Jag är så attans arg över den dåliga kommunikationen och det här värdelösa systemet! Inte nog med att jag får dåliga nyheter, nä, jag måste sitta som en sekreterare/ mötesbokare/ informatör/ researcher med för att få allt att stämma.
Hur som helst, om det visar sig vara minisken kommer jag behöva göra en titthålsoperation vilket känns skit. Min pappa har precis gjort det vilket har gått jättebra, men det känns så tråkigt. Ska jag behöva opereras? Jag håller fortfarande tummarna för att det fortfarande bara ska vara en rejäl stukning som kommer läka av sig själv...

Det är frågan, har 26 dagar kvar till hemresan. Vad gör jag sen? Jag planerar ju att komma tillbaka, men har även sökt in till Stockholms Universitet. Jag är än så länge splittrad, men jag vet att jag gärna åker tillbaka till Chicago.

Jag längtar så hemskt mycket efter imorn när jag äntligen ska få träffa en ortoped som ska ta sig en titt på mitt knä! Kan ju fortfarande inte gå utan min stödskena, kan inte sträcka ut benet helt, och inte heller böja det. Senan i knät känns lixom för kort, det tar stopp och gör hemskt ont om jag försöker böja de. Hur ska det här gå? En ung tjej som inte kan böja sitt ben lixom? Nähä. Oacceptabelt.
Vill bli bra nu och få råd om vad jag ska göra, hur jag kan träna, vad jag ska låta bli, och allt sånt!
P.S till familjen: Ni blir uppdaterade imorn när jag är klar hos ortopeden, har tid klockan tre, vilket är tio på kvällen hos er, så ingen mening att fråga hur det gått innan det! D.S

Har bakat kladdkaka med småtjejerna nu under kvällen, och för sjutton, den blev GUDOMLIGT GOD! Och helt ärligt, den blev kolsvart, har aldrig sett en så svart kladdkaka. Den var givetvis inte bränd, utan det är kakaon som är svartare än natten samt att mängden kakao var stor. Jag och Helena kunde inte sluta skratta åt hur den såg ut förrän vi smakade den, då vart vi båda stumma av förtjusning! Helena bad mig baka eftersom hon ska ta med sig och bjuda på efterrätt imorn bland sina vänner, tror nämligen inte hon är så bra på att baka så hon bad mig. Inte mig emot eftersom jag bara för två dagar sen frågade om jag fick baka kladdkaka, som sen inte blev av. Så dubbel sats blev det, en vanlig kladdis, och sen andra häften i cup cakesformar. Jag är så bra.
På tal om det där med bakning, och mat, så tror jag att jag har haft väldigt stort inflytande i den här familjen gällande just det. Eller, jag är rätt övertygad. Bara en så stor ska som att de åt ute fem av sju dagar i veckan innan jag kom hit, och nu lagar vi all mat hemma! Jag är en person som föredrar att laga maten från grunden både för att ha koll på ingredienserna och för att kunna bestämma precis hur det ska smaka, men det är absolut jättekul att äta ute. Men jag vill att det ska speciellt och inte höra till vardagen. Jag har dessutom föreslagit massor med nya maträtter/ tillbehör/ såser/ tillagningssätt till middagarna, och själv vart med och lagat, och alltid fått positiva reaktioner! Jag har introducerat ny mat för barnen, och kommit på massa nya alternativ till deras tidigare favoriter. Det är jag glad för, och faktiskt stolt över. I och med att mat är så viktigt för mig, så vill jag givetvis att det ska smitta av sig på andra. Och det har det gjort!
Här får ni receptet jag använde mig av!

Har vart ute och gått i solen, 18° i mitten av november, någon som vill klaga/ är avis? Hör bara av er! Helt underbart är det, är inte alls olycklig över vädret. Besökte Post office, och nu är brev på väg till hemlandet. På vägen hem vart jag stannad tre gånger av folk som tyckte synd om mig, en dam, en gammal tant, och en manlig bilist, "stackars mig". Haha. Äh, imorn ska jag till ortopeden så ska han nog få fart på mig igen, orkar inte vara invalid längre, det är inte min grej!
Har hitintills idag bara jobbat en timme och klockan är två här, barnen har vart hos tandläkaren och nu på skola, så blir några timmars jobb om ett tag!

Fick lite sol på mig under snigelpromenaden, unnade "stackars mig" en peppermint moccha frappuchino, min personliga favorit som hängt med sen vintern i Thailand 07/08!

Kan man klaga på 18° och sol en måndag i november? Nä egentligen inte! Men om man sitter med ett inlindat klumpigt ben och inte kan gå ut på en lång promenad, så känns de lite jobbigt. Fast jag ska nog ta mig en kortis, vill verkligen ut i soooolen!
På onsdag ska jag till en ortoped och kolla knät, se vad jag ska göra, om något behövs göra och så vidare. Knät känns som vanligt bra i sitt stora skydd, men utan känns det svagt och ömt.
Kollar nu på ett avsnitt Ensam mamma söker, jag vill också ha en mysig kille att gosa med!

Att snygga, svenska killar sprang omkring i baddräkt och livräddade i USA på 1900-talet nånting. Och idag visas upp på det svenskamerikanska museet. Och herregud, så snygg, minus baddräkten. Hade jag levt på den tiden hade jag nog snubblat i poolen och försökt drunkna med flit, bara för att få bli räddad!

Idag gjorde jag och familjen jag bor hos en söndagsutflykt till något som heter Andersonville, en del i Chicago som för länge sedan blev en metropol för svenskar och skandinaver. Och som man kanske förstår på namnet så tillkom det tack vare en svensk immigrant som på 1800-talet immigrerade till den delen av Chicago. Så idag besökte vi Swedish American Museum, tittade runt på utställningen om den svenska immigrationen till Chicago, och handlade lite svenskt godis! Sen gick vi i ett par små inredningsbutiker för att sedan avsluta med en lunch på Tre Kronor som låg i utkanten av Andersonville. Mycket trevligt, och härligt med 15° grader och sol!
Oavsett om jag inte vart borta länge, och älskar att vara på vift, så blir jag varm om hjärtat så fort jag ser något svenskt. Så att idag se svenska flaggan, Kexchoklad, Marabou och att höra det svenska språket ifrån okända, känns väldigt skönt, och säkert på något lustigt vis. Sverige i mitt hjärta.

Ligger nu i sängen helt slut efter något som känts som en mycket lång dag, även om jag inte hunnit med särskilt mycket när jag tänker efter. Men här är en sammanfattning
- Åt smarrig frukost med färska bär och yoghurt
- Sladdade runt i huset ett par timmar
- Städade, motvilligt
- Åkte till Oakbrook med Helena och Julia och gick på Nordstrom, åt deras underbara kyckling/ jordgubb/ chevrésallad
- Köpte en Marc by Marc Jacobs-klocka
- Sminkade mig första gången sen i tisdags
- Köpte två tidningar att underhålla mig med, Glamour och Cosmopolitan
- Hade familjens bästa vänner över på middag
- Åt så mycket förrätt att vi fick vänta två timmat med huvudrätt, och skippa desserten
- Jag åt glass ensam i stället, cookies and cream
- Konstaterar att svullnaden i mitt knä, och smärtan, inte avtar

Så gott som min! Har beställt klockan eftersom den inte fanns i lager i butiken, men den bör vara framme inom 3-5 arbetsdagar! Så nöjd, (trots att jag inte ens fått prova den i rätt färg..)! Woho!

Nu har jag bara en månad kvar i det här härliga landet, för den 6e december går mitt plan tillbaka till Stockholm, och landar på er mark den 7e. Den kommande månaden har jag en del framför mig. Lördagen den 20e november ska vi bila härifrån till Canada och besöka Toronto, Motreal samt Niagarafallet och vara borta totalt 6 dagar, det ska bli jättekul. Inte att bila, men att få komma till Canada och se det! Fick se hotellen vi ska bo på, och de är verkligen jättefina, så det kommer nog bli jättebra. Sen är vi hemma några dagar, och sen åker Helena och Odd iväg till Mexico i fyra dagar, och då ska jag vara ensam med barnen. Jag har ingen aning om hur det ska gå rent praktiskt, i och med att det kommer bli sjukt långa dagar då jag ska väcka barnen, ordna frukost, lunch, mellanmål och middag, få iväg dem till skolan, hämta från skolan, ansvara för läxor, städning och lägga barnen. Varje dag från onsdag-lördag. Visst kommer jag ha några timmar ledigt då barnen är i skolan, men jag kommer i stort sett inte kunna lämna huset, och inte heller kunna träffa mina vänner innan jag åker. För de kommer ju hem på lördagskvällen, och jag åker hem på måndagen. Så jag känner mig lite stressad över att inte hinna packa, inte hinna shoppa (ja, på riktigt) och inte hinna träffa alla tjejer innan jag åker. Jag planerar ju att komma tillbaka, men det är ju inte säkert! Men det kommer väl givetvis att lösa sig på ett eller annat sätt, det tvivlar jag inte på!
Jag längtar inte tillbaka hem, även om jag längtar efter familj och vänner, men det här är mitt äventyr och jag kommer ta vara på min chans som jag fått här och fortsätta att göra det bästa av den. En månad kvar, det känns kort.

Det här med att städa och plocka undan i mitt rum/ badrum har för mig blivit lite av ett dilemma sen jag flyttade hit. Vanligtvis så städar jag när det är så illa att jag inte tål att se det, när det ska komma folk, när städerskan ska komma, eller som i London för att det var så litet att det inte gick att ha ostädat. Men här, här är det bara jag som är på mitt rum, bara jag som ser, bara jag som bryr mig, eller låter bli att bry mig. Så numer städar jag mest för sakens skull, för att jag vill att det ska se trevligt och städat ut. Men samtidigt känns det som om det inte spelar någon roll, när ändå ingen annan ser. Jag kan väl leva i min skit om jag vill..?
Nu när jag är halvt handikappad har jag inte orkat bry mig, mina kläder från förra helgens halloweenfirande ligger kvar i badrummet, tillsammans med massa andra kläder som jag struntat i att lägga på plats.
Skulle ni bry er om att städa lika mycket, om det bara var ni som såg?

Vrida tillbaka tiden, bara lite?

Alltså fasen! Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till i tisdags på gymmet när jag stod på den där dumma step up-brädan och skulle göra tåhävningar. Önskar hårt att jag aldrig ramlat. Visst att det gjorde hur ont som helst, har aldrig upplevt sån smärta, men helt ärligt är krånglet nu i efterhand nästan (bara nästan) värre. Hemma är det bara att åka till akuten, få hjälp, betala en liten summa och gå hem. Här är det en sjukt lång process! Bara för att jag inte kommer härifrån är det givetvis hundra gånger krångligare, har ägnat ca fyra timmar åt att försöka skicka över ett utlåtande ifrån sjukhuset samt fullmakt till försäkringsbolaget. Men kan tänka mig att det är rätt rörigt med vårdsystemet även om jag varit amerikan. Tacka vet jag svensk sjukvård, trots långa väntetider.
Har kännt mig rätt värdelös den här veckan, visst att jag kunnat underhålla barnen lite, men jag har ju inte alls kunnat hjälpa till som jag brukar. Och det är givetvis förståligt, och de är jättegulliga mot mig och gör allt för att jag ska kunna ta det så lugnt som möjligt, men jag känner mig dålig och nästan ivägen. Suck!
Sen är det ju helg med, och jag kan inte träffa folk som jag vill, åka in till stan, eller träna, eller nåt annat vettigt. Behöver förvisso inte kryckorna här hemma nu, men om jag måste gå i trappor behövs de. Nätterna utan mitt skydd är värst, vaknar av smärta så fort knät vrids lite i sidled, men med skyddet funkar det mesta rätt bra.
Jag känner mig lite bitter, det gör jag. Men jag hoppas i alla fall att alla ni som läser får en riktigt bra helg!

Folk har påpekat att jag borde stämma mitt gym för knäskadan, men det skulle jag aldrig göra. De är så snälla och rara, och jag älskar gymmet. Dessutom var det ju inte gymmets fel i sig att jag gjorde mig illa. Och om någon ska stämmas så är det Reebok för sina dåliga step up-brädor (som jag ramlade av när den rasade ihop). Jag mailade i alla fall de på gymmet idag och tackade för hjälpen jag fick (isförband på en gång, gasbinda, skjuts hem av mig och min cykel) och fick ett snabbt svar av ägaren:

That's great to hear Sofia! I wanted to stop by yesterday after work to check on your condition but I didn't get done until 8:00. We are very happy to hear your injury is not serious. See you soon!

Bruce
MBC Fitness

Satt och tittade på Rebecca & Fiona avsnitt 4 på SVT Play idag, och såg mig och mina tjejer som jag var där med i kön bakom! Upptäckte det på grund av Emmas färgstarka topp som lyste, och eftersom jag sett att de spelade in när vi var där, så upptäckte jag det! Nu vet ni!
Se klippet på här!

Torsdag idag och solen skiner som vanligt över Chicago, trots kylan. Inne sitter jag med mitt "benskydd" och kryckor och väntar på att Alice ska komma tillbaka från sin tennis, i vanliga fall är det jag som går med henne dit, men på grund av omständigheterna blev det ändrat. Känner mig helt ok i knät, men det gör ont när jag inte har mitt stöd på för då hänger benet löst och hamnar i dumma positioner. Jag jobbar på så mycket jag kan, men kan inte gå upp på övervåningen till barnens rum eller ta de till skolan/ aktiviteter. Men det funkar.
Fick sms av min farmor, den obotliga optimisten igår, och jag kan inte annat än le.
"Vilken otur du har. Att gå på kryckor är lite spännande. Skulle vilja vara hos dig nu och hjälpa dig. Man måste ha lite otur ibland. Tänker på dig mycket. Kramar Farmor. Älskar dig."
Min söta farmor är alltid så positiv, och omtänksam. Jag tycker dock inte kryckor är spännande, de gör ont och är i vägen, men smset fick mig att le! Tänker på dig med farmor, och ni i familjen och mina vänner!

Jag är helt okej, har ont men det är lugnt när jag har stödgrejen på benet! Jobbar så gott jag kan, men såklart är jag begränsad. Men om några dagar är jag bra ska ni se!

Vi tar dagens andra hälft i kronologisk ordning bakifrån, jag kom hem från sjukhuset för drygt en timme sen, haltande på kryckor och med ett stort benskydd runt höger knä. Har träffat otaliga personer ifrån sjukhuspersonalen, allt ifrån röntgendoktorer till läkare och en kryck-kille. Så, har alltså vart på akuten idag på grund av att jag ramlade och gjorde mig väldigt illa på gymmet idag. Jag stod på en vinglig step up-bräda och skulle precis påbörja ett set tåhävningar, och så fort jag kommit upp på tå så välter brädan emot mig, och jag ramlar ihop som en korthus. Jag landar helt tokigt med höger ben böjt inåt så att knät nuddar marken, och knak, smärta, chock. Nåt har gått helt snett och det smärtar utav bara ****. Tack och lov jobbar det så underbar personal på gymmet så att på tre röda sitter tre personer ur personalen kring mig med isförband och gasbindor och berättar för mig hur jag ska sitta och vad jag ska göra. Ont, on, ont gör det! Eftersom jag tog cykeln dit, så kunde jag inte riktigt sätta mig på den och åka hem, så de plockar in cykeln i en av sina bilar och kör hem mig. Supergulliga, kunniga och hjälpsamma. Väl hemma får jag hjälp av Helena, och vi tipsas om att åka direkt till en ortoped/ akuten.
Eftersom det här samhället är byggt på pengar, så blev genast sjukförsäkringen ett stort problem som jag inte ens orkar gå in på. Men det är relativt löst.
Hur som helst, jag är röntgad, inget är brutet, inget kan ses på röntgen. Men jag har troligen fått en rejäl sträckning/stukning i knät och får inte anstränga det på en vecka och fick därmed ett par kryckor med hem, samt ett stöd så att knät inte hamnar i en tokig position. Jag har fått smärtstillande och mår bra, känns okej när jag inte rör knät! Så, var inte oroliga, jag fixar det här.

Nu ska vi iväg på Zoo! Julia är ledig och Alice har inte skola förrän i eftermiddag, så vi och Helena åker till Brookfield Zoo!

I det här huset har jag bott nu snart i två hela månader! Och kommer stanna lite drygt en månad till! Fint va?

OH YES! Äntligen har jag kammat hem både en vinterjacka och ett par stövlar! Var på stan idag och provade skor på en skobutik som jag älskar (State Street), där möts jag av världens härligaste försäljare. En snygg kille några år äldre än mig iklädd militärskjorta och ett stort trevligt leende. Han utstrålar bög på flera kilometers avstånd, och jag älskar honom. Han var precis så där "lagom bögig" om man får säga så, dvs. inte jobbig röst och fåniga uttryck, bara jordnära. Hur som helst, vill inte snöa in mig på att han var bög, utan vill berätta hur extremt trevlig, nyfiken, öppen och gullig han var! Han ställde massor med frågor om mig och mitt ursprung, om London, om fest, om kulturskillnader och massa, massa mer. Jag var där i nästan en timme och log och skrattade mest hela tiden. Honom skulle jag vilja umgås med, han var rikigt mysig. Stor bonus - han kunde sälja skor och hittade det perfekta paret för mig. Dessa klassiska, höga läderstövlar med perfekt passform. Eftersom de var en bit utöver min budget, så jag la undan dem först, för att fortsätta leta och kolla på vinterjacka. Så jag traskade vidare och gick in på en butik jag aldrig vart på, pust, massa fula tantkläder! Så jag tog rulltrappan upp i hopp om en "ungdomsavdelning", hamnar på "barn". Ser en ball jacka. På barn. På killsidan. Provar. Köper. Rusar tillbaka till skobutiken och köper bootsen och jämnar därmed ut min budget för dagen. Skor och jacka. Jag är så löljigt nöjd, och stolt. Stolt att Sofia tjugo år köper XL på killavdelninen för barn, och berättar om det.