Sofias Storstad

Fick precis ett mail om att de svenska tjejerna här i Chicago ska ha middag och övernattning på fredag och jag är välkommen att joina dem, och vet ni vad? Jag blev jätteglad och ser verkligen fram emot det! För nu har jag kommit till en punkt där jag verkligen saknar mina vänner där hemma, känner mig faktiskt lite ensam emellanåt. Men ni som känner mig vet att jag tycker att det är väldigt viktigt med ensamtid, samtidigt som jag älskar att umgås med mina underbara vänner. Jag menar, att uppleva saker ensam kan kännas häftigt och maffigt, men att kunna dela det med någon man tycker om betyder så mycket mer. Delad glädje är dubbel glädje.
Det som känns jobbigast med att inte ha nära vänner omkring sig är när man upplevt något man vill berätta om, då jag i vanliga fall bara tar upp telefonen och ringer en vän för att berätta. Men framför allt när jag gör saker som jag vet hade vart betydligt roligare att göra med någon, som att åka parisarhjulet för att titta på utsikten över Chicago till exempel. Viktigt att tillägga är väl även att jag saknar att kunna göra vardagliga saker med mina vänner, som att träna ihop, äta lunch, fixa oss tillsammans och gå ut, fika, prata strunt om livet, strosa på stan eller bara sitta och ta ett glas vin ihop. Sånt jag inte på samma sätt har möjlighet att göra här på grund av flera olika anledningar.
Men samtidigt tycker jag att jag klarar av situationen bra som faktiskt sätter mig i ett jäkla parisarhjul själv för att jag vill uppleva det, sen sätter mig i solen med en bok och äter lunch för att sen avrunda dagen på stan. Jag har vänner som aldrig skulle sätta sig själva och avnjuta en lunch med sig själv, för att det känns tråkigt, för att de tror att folk tittar på folk som sitter själva, för att de inte klarar av det eller uppskattar det. Men det gör jag. Ibland.
Men för att knyta samman det hela så vill jag avsluta med att jag verkligen ser fram emot fredag och tycker det ska bli jätteroligt och trevligt, för det är verkligen urgulliga tjejer! Och dessutom är det första gången på flera veckor som jag känner att jag har något lite mer speciellt att se fram emot.