Sofias Storstad

Min seminarielärare i ämnet organisering har varit något av ett problem för mig och min seminariegrupp den senaste månaden. En lärares syfte, enligt mig, är att främja elevernas lärande och uppmuntra till diskussioner som leder till inlärning. Min lärare har dock en helt annan uppfattning - han tror att hans uppgift är att såga alla elevers påstående som han anser felaktiga samt att döda samtliga diskussioner genom att agera empatilös besserwisser. Det lyckas han bra med, det är nämligen ytterst dålig klassrumskultur i hans närvaro.
Idag fick jag nog. Han hävdar, precis efter att återigen ha sågat en elev, att syftet med "diskussionen" är att vi ska knyta an till våra egna arbeten, och väntar på att någon ska ta ton. (Dock kommer ingen ihåg vad som senast sades eftersom han själv haft ett långt utlägg om sina åsikter och tankar). Så, efter en minuts obekväm tystnad tog jag ton.
- Jag tycker personligen att det är skitsvårt att knyta an till våra egna arbeten eftersom allt som sägs ändå sågas, det finns lixom inte något kvar att knyta an till.
- Du hävdar alltså att jag är den som sågar alla? Frågar läraren.
- Ja, precis så upplever jag det. Jag skulle tycka att det vore jätteintressant om vi kunde få testa att argumentera utan att du sågar våra argument. Skulle vi kunna prova det?
Det blir tyst, igen, när han sen säger något i stil med:
- Då skulle ni behöva sätta mig i karantän för att det ska fungera.
- Okej, låt oss i alla fall prova, säger jag och läser upp nästa diskussionsfråga.
Det flyter på bra, alla tittar på mig och nickar, håller med, är glada att någon sa det som de själva tänkte. Gjorde ett statement. Gjorde som jag.
Efteråt fick jag kommentarer och beröm för att jag vågade säga ifrån, och dessutom två sms. "Grymt att du sa ifrån sådär. Aldrig förr varit på ett seminaruim med så tryckt stämning" och " Tänker fortfarande op hur grym du var som sa till läraren. Heja Sofia!".
Jag är modig, jag gör det som krävs, tänker "have no fear". Och fan, rent ut sagt, så, mycket bättre det blir!