Sofias Storstad

 I USA hälsade alla, men här brukar det inte vara så

Här sitter jag på SIT cafe och pluggar i min ensamhet, IKEA case och filande på grupparbeten, efter timmar av koncentration sätter sig en tjej i min ålder vid bordet bredvid. Inga konstigheter. Jag lyssnar på en engelsk version av Cornelis "Cecilia Lind", hade ingen aning om att det fanns. Vem var först? Jag känner med Cornelis och står på hans sida.

Mina tankar avbryts av att bordsgrannen får sällskap av en tjejkompis som slår sig ned, vänder sig till mig och högt och ljudligt säger "hello" med ett väldigt leende. Känner jag henne? Liknar hon inte någon jag borde känna, eller är det bara för att hon är asiat som hon liknar många andra här? Jag vet inte. Jag tror inte att jag känner henne, men hälsar vänligt tillbaka. Hon spinner omkring i mina tankar och jag undrar om jag borde veta vem hon var, men bestämmer mig för att jag nog inte borde. Henne minns jag faktiskt inte. Det hela för tankarna tillbaka till när jag bodde i USA, jag kunde inte köpa en enda kaffe på Starbuck utan att andra, för mig okända kunder, hälsade på mig som om vi kände varandra. Eller kanske har jag fel, är det jag som är apan i "alla känner apan men apan känner ingen"?